Conanbebis

Hejsan.

Idag åkte Mamma och jag till Doktorn på Blåstjärnans djursjukhus. Vi åkte vagn dit. Jag har fått en egen portmonä med egna pengar i av Mamma! De ska jag ha om de kommer på mig med att åka gratis på vagnen. Mamma sa att gör de det så ska jag ge de mina pengar. Men det vet jag inte om jag tänker göra ändå.

När vi kom till sjukhuset så fick Mamma en massa papper som hon skulle plinka på med en sån där liten smal pinne. Som man inte får bita i.
Sen fick jag träffa en svart lurvig jättehund som tyckte om mig =) Och så fick jag träffa en liten bebis. Hon hette Vilma och var 4 månader gammal. Hon hade en lampskärm om halsen. Såg jättekonstigt ut, men hon var glad ändå och pratade mest av oss alla i väntrummet. Hon i kassan blev häpen av att se mig när Mamma visade upp mig. Hon tyckte min teckning var den coolaste hon sett. Helt vit med brun fläck och prickar.
Sen var det kokta fläsket stekt! Då kom hon! Doktorn! Lite nyfiken var jag ändå när vi gick genom två svängdörrar. Snabb fick man vara så man inte fick svängdörren på baken. Först fick jag väga mig. Sist jag vägde mig så ville jag -inte- stå still. Idag stod jag helt still när Mamma bad mig. Jag litar på Mamma. Jag skyddar henne och hon skyddar mig.
Jag vägde 8,8 kilo. Mamma frågade om det var mkt och då sa Doktorn att det är mkt för att vara en Jack Russel, men sen är jag ju väldigt mkt högre än en vanlig Jack Russel. Hon sa att min midja syntes klart och tydligt och att revbenen kunde man känna direkt så jag var ingen tjockis.
Sen kom vi in i ett litet rum som hade tusen olika dofter. När Mamma lyfte upp mig på det stora svarta bordet med underlag gjort av gummi så höll jag på att skita på mig. Jag vet vad de gör med en på det där bordet! De sticker en i nacken så det gör ont!! Snabbt som ögat hoppade jag upp i famnen på Mamma och bad henne rädda mig, men Mamma satte ner mig på båda tassarna igen och klappade mig hela tiden. Sen gick det ganska fort. Doktorn tittade mig i öronen, hon kollade mina tänder och berömde Mamma för att ofta ge mig märgben som gör tänderna skitsnygga. Sen klämde hon på mig överallt. Hon berömde Mamma för att ha skött mig så bra. Jag var i ett toppen skickt sa hon! Glansig päls och vältrimmad musklig kropp. Sen frågade Dorktorn om hon fick ta en bild på mig och det fick hon sa Mamma så hon gick iväg och hämtade en kamera. Undertiden hoppade jag upp i Mammas famn. Det kändes mkt skönt. jag trodde fortfarande att de skulle sticka mig snart. Doktorn sa att de tar bilder ibland på de hundar som sticker ut från sin ras. Hon sa också att jag skulle passat mkt bra inom avel, bara det att tjejerna jag i så fall skulle få bebisar med ska vara små så inte bebisarna blir jättestora. Jag minns att jag träffade mina 8 månader yngre syskon en gång när de var 5 veckor. Små tjocka babblande stalkers var de!
Sen skulle Doktorn kolla mina ögon så vi gick till ett annat rum. Jag fick gå själv. Jag hittade dit själv. Mamma fick ännu mer beröm för att jag lydde så bra. Jag är en duktig bebis! Men sen var det kört! Mamma lyfte upp mig igen på ett annat svart bord och snabbt som ögat hoppade jag upp i Mammas famn igen! Meeeen Mamma ställde ner mig igen och höll mig bakifrån. Det kändes lite bättre. Doktorn tog fram en stor grej som hon lös mig i ögonen med. När jag blir fem år ska jag komma igen och kolla ögonen. Linserna kan hoppa ur sa Doktorn och det kollar man upp då man är fem år. När Doktorn var färdig stod jag inte ut längre! jag var skiiiiträdd helt enkelt. Jag klängde mig som fan på Mamma och slickade henne i ansiktet. Denna gången släppte Mamma inte ner mig utan jag fick vara kvar hos henne. Med hakan på Mammas axel så tittade jag bort från Doktorn. Jag ville inte veta vad hon skulle ta fram nästa ggn. Jag ville inte alls mer. Men inget hände! Mamma pratade med Doktorn och sen gick Doktorn iväg och skulle hämta något. Undertiden behövde jag tröstas. Mamma gick ut med mig i korridoren. Där träffade vi andra hundar, men jag ville inte hälsa på de då. Jag var ledsen. Och utmattad. Och väldigt rädd. Men Mamma lugnade mig. Sån tur att jag har Mamma. En hund som hette Molly hade gips om benet, men hon var glad ändå.
Sen kom Doktorn igen och kan Ni tänka Er, hon gav mig ett recept! Jag fick ett alddeles eget recept. Medicin på lugnande medel så Mamma ska slippa bära runt på mig på Nyårsafton. jag tycker inte om när det smäller så där nämligen. Fastän Mamma verkar helt oberörd så är jag rädd ändå. Då är det skönt att gömma sig under täcket med Mamma. Det gjorde vi ibland förra året. Ocxh så stod vi på balkongen och tittade på massa eld i olika färger i himlen. Det var det som lät!
Äääntligen fick vi åka hem! Jag bad Mamma ta hand om mitt recept och så stack vi fort ut därifrån. Jag gick så fort jag kunde mot dörren. Där träffade jag en annan hund med bandage runt ena armen. "När du gått genom dörrarna är det kört" hann jag säga innan Mamma ville vi skulle åka hem och äta.

Jag var glad hela vägen hem =)

Världens bästa känsla är när Conan söker tröst och trygghet hos en vid sådana tillfällen som hos veterinären. Istället för att hoppa ner och gömma sig så kastar han sig i armarna på mig. I min famn så lugnar han sig. När Conan vaknar är han snabbt på mig med pussar och vill mysa. Det är lycka. Det är bevis för att Conan ser mig som "the One". Det är jag och ingen annan som han ter sig till. Det är mig han har svårt att sova utan. Inte det att han skulle vara osjälvständig för han är väldigt social och nyfiken, även då jag ens är med. Conan är väldigt uttåtriktad annars så just vid t.ex. veterinär besök att han ter sig så mkt till mig är en bekräftelse för mig. Även om han är "en stor pojke" vet han att han får tröst och trygget från mig. Underbar känsla att veta. Ångrar aldrig att jag fick hem Conan till mig.
Mammas älsklingspojke ^^